Insådd renlav

Lavar förökar sig naturligt främst genom att fragment av lavbålen bryts loss när denna är torr, och förflyttas med vind, vatten eller djur. Artificiell spridning genomförs genom att insamlad lav mekaniskt sönderdelas och sedan sprids ut på marker med reducerat lavtäcke. Studierna visar att lavsfragment kan etablera sig snabbt efter spridning om marksubstratet och miljön möjliggör att de kan fästa på markytan samtidigt som ljus och fuktighet ger rätt förhållanden för laven att växa.

Lavbetet är framförallt en resurs som sköts av samer som har sin särskilda kultur, sitt språk samt sina sedvänjor och attityder. I planeringen av lokaler lämpliga för spridning av lav har därför samebyarnas framförda kunskap om lämpliga lokaler beaktats. Möjligheten för renen att nyttja lav som bete styrs inte bara av lavtillgång utan också av snö och isförhållanden på platsen vilka direkt kan kopplas till de skogliga förhållandena i övrigt.

Sveriges lantbruksuniversitet och Svea skog har bedrivit forskning kring återföring av fragmenterad lav till olika marktyper och Svevia har för avsikt att genomföra spridning av lavfragment på liknande sätt. Försöksresultaten visar tydligt att lavfragment spridda efter en skogsbrand kan fästa, etablera sig och tillväxa så att ett väl utvecklat renlavstäcke finns efter 10 år. Det är betydligt snabbare än utan artificiell spridning. På ren mineraljord har försöken visat något sämre resultat då laven haft svårt att fästa på underlaget varför substrat vid spridning är viktigt. Svevia har därför i en av täkterna påfört torv till ytan inför spridning av lav på ytan.

Svevia kommer tillsammans med berörda markägare och samebyar att följa och dokumentera dessa försök och om försöken visar sig gynnsamma kommer det kunna ske återföring av lav inom fler områden i renbetesland.